Some deep thoughts...
Kom precis att tänka på ett samtal jag hade med mitt ex för ett tag sedan. Något som skrämde skiten ur mig.
Han är i princip den enda som vet allt om mig.
Vi pratade om min depression och den andra faktorn som påverkar mitt psyke väldigt mycket.
Han sa att det är dags för mig att göra något åt det, att vända och gå uppåt igen.
En del av mig vet att han har rätt, medan en annan del - den starkare, fortsätter ljuga.
Jag svarade att jag tror inte man kan börja klättra uppåt igen förrän man nått botten och hans svar på det påståendet var:
Se för fan till att aldrig hamna där, för jag känner dig och du kommer inte kunna vända när du nått botten, du kommer vara kvar där och inte hitta någon utväg, så till slut...
Jag ville inte tro på det, han menade alltså att om jag nådde botten så skulle jag inte se någon annan utväg än att ta livet av mig.
Det kändes skrattretande att han såg det som ett möjligt scenario.
Jag säger inte att jag tror på honom nu heller, jag tror jag kan hitta styrkan att gå uppåt igen, men det var en skrämmande tanke som var värd att fundera över. Han har rätt i en sak, han känner mig väldigt väl och har sällan fel. Men nu, i det här fallet, vill jag tro att han har det.
Jag tror inte att jag skulle göra något så extremt. Eller rättare sagt - just nu vet jag att jag inte skulle det.
Det är otänkbart, jag skulle aldrig kunna vara så egoistisk.
Även om jag ofta är nere och apatisk och allt det där som kommer med en depression så älskar jag ändå livet för mycket för att skiljas från det. Jag älskar min familj och mina vänner och skulle aldrig stå ut med tanken på att skada dem på det sättet.
Det vore fruktansvärt egoistiskt att göra det när jag har så mycket att leva för och så många runt omkring mig som älskar mig.
Att då ta ifrån dem det för att man själv mår dåligt är inte ens att tänka på.
DEN tanken skulle få mig att klättra uppåt igen när botten är nådd.
Om jag fortfarande har dem kvar då så skulle jag kämpa, utan tvivel.
För deras skull och till slut för min egen.
Jag hoppas att du hittar en lösning på hela proceduren.
Jag tror dig när du säger att du aldrig skulle göra det, och jag hoppas innerligt att du har rätt och han har fel.
Dock tror jag itne att man kan kalla det egoism, för när man är så lågt sjunken, när allt är nattsvart, och man ser ingentign annat än döden som en utväg, finns ingen annan. Ingen annan existerar förutom det svarta och den enda utvägen. Man kan inte tänka på någon annan än sig själv, och man har inte energin som krävs för orka ta sig igenom ännu en dag. Jag tror helt enkelt att det är en lösning. Om än FEL lösning, men det enda som känns rätt.
Jag hoppas att du aldrig aldrig når botten, det är inte roligt där. Jag tror på dig, kämpa på vännen.
Jag förstår absolut vad du menar också, det är ju det mest logiska. Och det som är bäst, för vi vill inte falla! :)
Var rädd om dig!
