Tillbaka till verkligheten igen

Fan vad jag önskar jag kunde skriva allt jag tänker på här. Jag är tjurig, arg, ledsen om vart annat. Notera dock att jag INTE är deprimerad. Bara förbannad. Känns helt annorlunda att vara deppig. Ständigt detta svarta hål (Ok, lite Marcus "Jag-är-så-djup-att-inte-ens-gud-själv-kan-nå-eller-förstå-mig" Birro-varning på det här nu) som suger obehagligt i magen. Som känslan när man inser att man glömt något väldigt viktigt eller gjort något fatalt dumt/oansvarigt. Rädslan för att få tummen ur röven och försöka tänka positivt, rädslan för att vara glad eller umgås med folk som gör en glad. Ingen ork att göra något över huvud taget, inget mer än att sova i alla fall. Är man uppe sitter man framför datorn för att inte känna sig så jävla ensam, men det i sin tur gör att man känner sig ännu mer ensam. Ett jävla low-life, en misslyckad fucker utan liv eller själ. 

Ingen sån shit nu. Istället är vämjelse, hat, förbannelse, ilska, hopplöshet, värdelöshet (kan man formulera det så?), äckel och avsky de ledande orden just nu.

Fuck it, skriver av mig på "Anteckningar" på datorn istället... Funkat förut, får funka den här gången också. Orkar inte prata, vill inte prata, kan inte prata. Vill bara skriva. Tredje kvällen i rad som jag gråter av ilska och alla de där ovannämnda faktorerna. Tankar på att göra det igen, men jag får väl försöka låta bli den här gången. Var ju trots allt ett helt år sen sist, synd att börja med det igen.

Äh, nu skrev jag massa här i alla fall. Skit samma.

God natt och sov gott. Jodå, jag menar det visst.