Tillbaka till verkligheten igen

Har vart hos mormor och morfar idag, på vägen dit satt hela familjen inklusive syrrans pojkvän inklämda i vår lilla Golf. Det låter kanske inte så farligt, men om man tänker på att farsan är nästan två meter lång, jag själv är runt 172, Kajjan är inte liten han heller och Linn som sitter med största dunjackan hon kan hitta så ökar kanske förståelsen något mer. Om jag då tillägger att varenda familjemedlem (utom jag givetvis, någon måste ju gå mot strömmen) sitter med solbrillor och visslar och sjunger med till Calle Moraeus hippieshclagerlåt samtidigt som min kära syster med jämna mellanrum lyfter på arslet och släpper av en brakare à la familjen Dolittle så kanske jag kan få full sympati.
Anyway. Jag brukar vara den som står för musiken i bilen, tar alltid med mig skivor från min kära samling, så nu tänkte jag att eftersom vi är fler i bilen så kan jag vara mild nog att inte enbart ta med mig metalskivor. Det blev Springsteen, Mark knopfler och en samling med No 1 hits från 1970-71.
Och så börjar den här låten spelas upp. Varenda gång jag hör introt börjar jag digga, så sjukt jävla grymt intro. Låten är så sjukt jävla bra instrumentalt över huvud taget! Men så börjar de sjunga. Man får den där känslan av kör/gospelsången att Ojojoj.... Någonting börjar kännas jävligt obehagligt, det är något som inte stämmer... Det passar inte ihop riktigt. Som att äta pizza med kolasås ungefär.
I andra versen lyder texten som så här: Prepare yourself, you know it's a must. Gotta have a friend in Jesus. So you know that when you die, He's gonna recommend you to the spirit in the sky.

Hopp, det var det. Där tappade låten all sin groove. Borta. Man kan lika gärna stänga av och gråta en skvätt. De har mixat vad som skulle kunna ha varit en grym rocklåt med något så fruktansvärt som en gospelkör i stil med "Kyrkans Glada Gospelpojkar" i något som verkar vara ett desperat försök att få kristendom att "rocka fett".
Åh vad jag önskar att den hade gjorts av någon annan, om den hade vart i stil med Bad to the bone så hade den vart en av de bästa rocklåtarna ever made! Nej, jag säger som farsan sa när han ovetande avbröt mig i mina funderingar om låten: Man kan ju bara hoppas att de var jävligt höga när de gjorde den

Samma sak med killar. Om jag till exempel skulle bli intresserad av en kille. Låt oss säga att han har allt. Utseende, personlighet, humor - allt. Vi kommer överens alldeles utmärkt och han är i princip det hetaste som någonsin gått i ett par skor. Säg nu att han helt plötsligt berättar för mig att han vigt sitt liv åt Gud, han är djupt troende och för honom har Big Bang aldrig hänt. Han är en fullkomlig fundamentalist. På en sekund har han vänt min totala attraktion för honom till en känsla som motsvarar det man känner när man ser på en moluck.
Han har precis gjort sig själv könlös. All attraktion jag någonsin känt för honom skulle försvinna. Hur kåt man än vart, kvittar om han såg ut som Johnny Depp himself. Jag kan inte se det längre. Han har blivit ett "det". En könlös varelse. 

Känns hyfsat depraverande, för att inte säga tragiskt, det där med kristendom. Själva grundstenen i kristendom är ju att man föds som synd. Man är människa, alltså har man syndat stort bara genom att födas. Att vara människa är den största synd du kan begå. Ditt liv går nu ut på att göra så många goda gärningar som möjligt och att leva så gudfruktigt du kan så att du kanske skulle kunna få ett hyfsat liv i himlen när du sedan dött. Hela ditt liv är en resa och målet är att få dö lite mindre syndig än vad du var när du föddes. Om man som kristen inte blir deprimerad och självmordsbenägen med den vetskapen så vet jag inte vad.

Oh well...