Tillbaka till verkligheten igen

Har börjat sova längre än vad jag behöver igen, dåligt tecken. Innan gjorde jag det för att slippa vara ensam hemma hela dagen eftersom jag fick sån jävla ångest av det. Kunde sova till 12-13 ibland. Jag vaknar vid åtta när klockan ringer - på kvällen ställer jag alltid klockan eftersom jag inte har någon ångest då. På morgonen när jag vaknar snoozar jag tills den slutar ringa. Vad är meningen med att gå upp? Det blir bara fler timmar att ta sig igenom. 
På kvällen verkar det vara mer okej, kan sitta uppe mitt i natten utan att vara orolig. Jag antar att jag är rädd för att vara ensam. Det är när jag stänger av datorn på kvällen/natten sen som ångesten kommer. Jag drar ut på det, Family Guy, avsnitt efter avsnitt. Klockan blir mycket men jag vill inte stänga av datorn för det betyder att sekunden jag klickar på "Stäng av" så är jag ensam. Då är det bara jag i mitt lilla rum.
Sitter vid datorn alldeles för mycket, det är förmodligen också det som bidrar till att jag mår sämre. Det blir en ond spiral som går neråt. Sitta vid datorn - må sämre, sitta mer vid datorn pga ångest att gå därifrån och göra något helt ensam - få mer ångest för att jag inte gör något vettigt, till slut sitter man bara där helt tom i skallen och vill att tiden ska gå så man kan få lägga sig igen. Eller på att något ska hända, men jag är tillräckligt medveten att jag kan inse att inget kommer hända om jag inte gör det själv.

Att ha datorn avstängd är jävligt obehagligt. Det betyder att ingen är här. När den är på kan vem som helst titta in, det är ett fönster ut mot världen. Som en ruta där man kan se alla sina polare och även personer man inte känner. Man är inte ensam då, det är bara att sticka in huvudet genom rutan så har man sällskap samma sekund.

Jag har sagt flera gånger att jag vet hur man tar sig ur skiten om man hamnar där igen, och det vet jag. Vad jag däremot hade glömt är hur förlamad av skräck man blir när man går ner sig igen. Varför man inte vågar ta sig ur det. Det är lätt att säga att det inte är någon fara, jag har vart här förut så jag känner igen mönstret, men det är inte lika lätt att göra något åt det.
Man kan inte vara glad hela tiden, det är sant, men när det drar ut över veckor, till och med månader, då måste man sluta vara bekväm och sluta låta sig själv vara nere (får panik bara över att tänka på att göra något åt det, som förra gången). När det har gått veckor utan att man inte varit utan ångest en hel dag så är det verkligen dags att inse att det här är ingen "lugn och fin, jag bara vilar lite från må-bra-tänkandet"-svacka, det är på väg utför igen.

Jag orkar inte kämpa för att ha mina bra perioder om det bara resulterar i att man kanar ner i backen igen, jag orkar inte inse att det kanske är ett mönster som kommer följa mig ett tag. Jag kanske lever i förnekelse, men varför skulle det vara något fel på mig? Jag menar inte att jag är felfri och att man är en dålig människa om man är sjuk, vad jag menar är att jag kan inte vara så egocentrerad att jag tror jag är sjuk bara för att jag går ut och in i bra och dåliga moods hela tiden. Jag måste kolla upp det här men jag vill inte ha någon jävla diagnos, det är inte jag! Ingen i min familj har det, jag vet inte ens om någon i min släkt har det så varför skulle JAG vara sjuk?! Det vill jag inte tro på. Men jag kan inte ställa en diagnos på mig själv, det måste en läkare göra om det nu skulle vara något.

Shit, jag insåg just en väldigt viktig men fullkomligt självklar sak: om jag nu inte vill ha en diagnos på att något är fel med mig så måste jag börja göra något åt det här. Jag ska kämpa själv först, innan jag går till psykdoktorn.

Så vad behövs? Jo, en lista på what to do.

Hjärnan är otroligt invecklad, men det fina med den är att den tror på vad man tänker och reagerar på olika sätt beroende på vad man gör och vad man tror fungerar. Placebo kallas det. Om jag intalar mig själv att jag är fullt frisk, jag mår bra, det är bara en liten skitsak och inget att oroa sig över, då kommer hjärnan ändra sitt mönster. Om jag däremot tänker att jag kanske är sjuk utan att ha någon diagnos, att jag förbereder mig på att bra och dåliga perioder kommer komma, ja då kommer de komma. Det är en sak som är säker. Jag tänker inte acceptera att jag blir deppig med jämna mellanrum bara för att det har varit ett mönster de senaste två åren. Bryt mönstret, bryt tankebanorna om att det skulle vara normalt för dig Emelie. Det har inte varit din vardag förr, gå tillbaka till där du var innan, när du var glad så gott som hela tiden.

Okej, så what to do?

- Börja manipulera hjärnan, positive thinking.

- Se till att få tummen ur röven och gör saker.

- Träning mår du bättre av, gå till gymmet. Ut och spring, nu har snön smält bort.

- Sök jobb.

- Våga stänga av datorn och ägna dig åt något vettigt.

- Var mer aktiv med vänner, var inte ute i sista sekunden när alla är uppbokade.

- Börja skissa igen, det har du tappat totalt.

- Läs mer böcker.

- Gör roliga saker som får dig på gott humör.



Dags att börja kämpa för att behålla tankemönstret även när jag går ifrån datorn. Även när känslan jag har just nu börjar försvinna. Just nu brinner jag av "kämparglädje", av viljan att må bra. Jag får inte glömma det när jag vänder mig om och märker att jag befinner mig i ett mörkt tomt hus.

Jag får inte glömma vem jag är.