Tillbaka till verkligheten igen

Har vart en väldigt konstig dag. Suddig och blurrig, om det nu är rätt ord. Inte negativ direkt, eller jo, kanske lite. Men den känslan jag brukar ha när det "svänger neråt" är inte den jag känner nu. Nu känns det bara.... skumt. Som att jag inte vet riktigt vad som händer eller vart jag har folk. Jag vet inte om jag gjort något fel som påverkat attityden hos någon till mig på något sätt.
Med det menar jag inte att jag måste ha kontroll på alla jag känner, absolut inte. Det där kontrollbehovet verkar vara som bortblåst, tack och lov. Jag tror jag faktiskt har lärt mig nu att ta dagen som den kommer och göra det bästa av situationen. Jag har lärt mig att inte planera för mycket, speciellt inte känslomässigt och framför allt inte andras känslor. Man kan aldrig påverka hur någon ska känna för en, inte planera eller bestämma det. Det är förmodligen det allra viktigaste jag lärt mig det senaste halvåret. Det är en bra egenskap hos mig, om jag får vara lite självsmickrande, att jag är avslappnad vad gäller relationer till människor jag tycker om.
I stort sett iaf. I mindre skala däremot är jag rätt konflikträdd när det gäller känslor och att stöta mig med folk. När det känns som att jag gjort någon besviken blir jag ganska avvaktande. Notera att jag inte skriver "undvikande". Jag blir på min vakt, vill ta reda på vad bekymret är utan att råka orsaka en konflikt eller ett missförstånd. Luska lite, bättra mig. Extra försiktig, extra snäll, extra uppmärksam på allt och alla signaler.
Sådant här kan gräma mig i dagar, kanske till och med veckor ibland. Jag vill att allt ska vara bra, inte att någon ska tänka på mig och känna "Hon är okej/snäll/gullig/whatever, men...". Det ska inte finnas något "men". Ingen gammal händelse som inte retts ut. Jag måste reda ut allt. En brist jag har, antar jag. Ingen är ju perfekt, men jag vill inte att någon ska känna att jag för något negativt med det positiva.
Det känns som att jag motsäger mig själv och det är svårt att förklara, men det här är för mig två helt skilda saker - att se till att alla mår bra runt omkring mig, och att försöka kontrollera andras känslor helt och hållet, exakt vad de ska tycka, tänka, känna när de tänker på mig. Det går inte. Och det vill jag inte heller, så det är ju tur att jag slutat känna behovet av att kontrollera det också.

Och varför är jag så lättretad igen? Varför är det ett återkommande mönster? Jag har inget att vara arg för, ändå känner jag direkt hur det blixtrar till i mig för skitsaker. En kommentar, en uppmaning till att göra något jag inte känner för att göra för tillfället. Låter barnsligt, och det är det också, men som tur är har jag lärt mig att hålla tillbaka de där onödiga "miniraseriutbrotten" för det mesta, om det inte varit alldeles för mycket småsaker som fyllts på under en dag vill säga.

Jag har nog en aning om vad det är, nu när jag tänker efter... Men det vill jag inte tänka mer på än vad jag redan gör.

Nu ska jag se på Ugly Betty. Eller nej, jag ska spela Dragon Age: Origins - Awakening, som jag fick igång idag efter huvudvärk, raserianfall och uppgivenhet. Jävla skitsupport EA har, får ju inte svar på ett skit. Tacka vet jag datanördar på spelforum:)

Gnatt.