Tillbaka till verkligheten igen

Med ens var humöret nere på botten igen. Jag vill ge upp. Gå ut i skogen och slippa vara - eller slippa försöka vara - social. Koppla bort allt. Försvinna. Slänga bort mobilen och slänga bort internet. Vara okontaktbar och utan möjlighet att själv kontakta någon. Två månader eller tre. Eller ett helt år kanske. Slippa mänsklig kontakt under ett års tid.
Trodde jag var på väg uppåt, men så lite krävs det alltså för att jag återigen ska nå botten. Trodde jag var på väg att bli starkare, men jag är lika svag och bräcklig som jag någonsin har varit.

Men jag ska nog försöka ta mig upp igen, det är en större kraftansträngning än man tror. Åtminstone för hjärnan. Jag har ju lovat mig själv att den här gången ska jag ta mig upp för gott. Inte falla tillbaka. Jag kan ju inte ge upp för småsaker då, även om det känns hopplöst ibland.
Tänk positivt, Emelie. Jag vill må bra, jag vill känna den där glöden i bröstet. Man får inte tillbaka den genom att sitta och känna sig oälskad, man måste kämpa för att vara omtyckt och det tänker jag göra. Man får svälja sin stolthet ibland och försöka ge så mycket av sig själv som man bara kan, även om man känner sig dränerad efteråt.
Jag vill ge, jag vill verkligen det. Allt jag har. 

Jag kommer fortsätta kämpa för det här med blod, svett och tårar.