De e stabilt.
Nej, någon depressionssvacka var det nog inte tal om, snarare en rädsla för att det skulle kunna vara det. Hade det vart depressionen som slagit till igen så hade den förmodligen gnagt hål på magen vid det här laget eftersom första "hugget" kom för någon månad sen. Jag känner mig inte ihålig, tänker inte på att det skulle vara något grått, melankoliskt moln som omgett mig, känner ingen hopplöshet när jag tänker på att göra något som skulle göra mig glad. För så brukar det ju vara, jag vill bara ligga i sängen och gråta när jag är deprimerad. Skita i att försöka aktivera mig, tänka saker som "Det hjälper ändå inte, jag orkar inte, jag är en värdelös och ointressant människa", och jag hatar mig själv för att jag borde vara glad för det jag har men inte kan känna tacksamhet, vilket i sin tur tar mig ännu längre ner i ett bottenlöst hål. Sen kommer ätstörningarna som på beställning och då har jag även det problemet att handskas med.
Inget sådant. Jag mår rätt bra, även om jag saknar sommaren och alla saker jag kan göra då. Det är ju faktiskt mer eller mindre bevisat att de negativa jonerna i luften blir fler när det är sämre väder, samt att det förmodligen påverkar humöret mer än man hittills trott. Illustrerad Vetenskap... Bra tidning.
Många mår sämre på hösten och vintern. Bara för att man lider av depression behöver inte det betyda att det är den som slår till igen, det är helt enkelt en fysisk reaktion på väderförändringarna. Sen kan det ju givetvis leda till att man blir deprimerad, men inte nödvändigtvis.
Känner mig ganska stabil.
Kommentarer
Trackback
