Comfortably numb
Lyssnar på den här låten och får någon slags märklig men ändock så behaglig känsla av tragik. Den sortens tragik man känner när man ser någon på film som har nästintill knarkat sig själv till döds. Någon vars hjärta slår sina sista, svaga, hopplösa slag. Någon som förlorat kontrollen över sina tankar och känslor, tagit en överdos och skurit upp handlederna så pass djupt att ingen återvändo längre är möjlig. Hon kommer dö. Kameran zoomar in på henne långt ovanifrån, tar sig närmre henne där hon ligger, långt nere i mörkret. Hennes hud är vit och genomskinlig som alabaster. Ögonen stirrar tomt, med bara en hint av fridfull lycka, upp mot himmeln.
Jag ser inte den här personen utifrån, jag känner det som om jag vore inuti, som om jag vore hon. Och det känns... skönt. Försvinna in i den dimma som (vad jag gissar på att) heroin omger mig i. Tårar rinner sakta och obönhörligt nedför kinderna, blodet nedför fingertopparna. Man är inte längre en person, man är bara ett skal, ett Inget. Apatisk. Borta. Död. Men det är okej. Man har accepterat sin död, man välkomnar den varma känslan som sköljer över en när drogen börjar kicka in och blodet rinner ut. Värmen i handlederna, bultandet i armarna, i hjärtat. Lugnet som infinner sig då man med ens känner att tiden och livet försvinner i takt med blodet letar sig ut på marken.
Det är en speciell känsla man får när man skurit sig. Ibland känns det som om det är något av det skönaste jag upplevt, hur man fylls av ett lugn som inget annat kan skapa, utom möjligtvis droger. Det vet jag dock ingenting om, men jag har en känsla av att man känner sig... comfortably numb.
Tänk vad musik kan göra med ens hjärna. Eller rättare sagt: vad man tillåter sin hjärna att associera den med.
Kommentarer
Trackback
