Det hjälper att skriva.
Vad jag än känner - lycka, kärlek, sorg eller saknad, så hjälper det alltid att skriva. Det är så skönt att veta vad man ska ta sig för när en massa känslor vill ut och man inte har någon i närheten som förstår eller vill höra.
Jag har kommit till så många insikter hittills i år, lärt känna mig själv så mycket mer än jag någonsin vågat tro. Förr när jag tänkte på mig själv hade jag ingen aning om någonting, det negativa tog en sådan plats i mitt huvud att det inte fanns utrymme för en personlighet. Aldrig något bra, aldrig en positiv tanke. Bara melankoli, ledsamhet, osäkerhet, hat, förvirring och ensamhet. Jag fanns inte. Jag var ett "Inget".
Hur kunde jag känna så? Hur kan någon ha så låga tankar om sig själv?
En stor skillnad från förr är att jag tillåter mig själv att vara ledsen en liten stund. Jag ser det inte som ett nederlag eller en svaghet, bara som en våg med känslor som vill ut. Jag kan ju skratta, le och fnissa utan en specifik anledning, varför skulle jag inte kunna gråta, varför är det fel? Varför skulle jag vara mindre värd bara för att jag är sårbar en liten stund? Det är energikrävande, men det är så skönt när all gråt är borta och man bara kan ligga ner och lyssna på fantastisk musik och känna att man lever.
Ikväll har varit en sådan kväll. Jag är dödstrött nu, men jag behövde en riktig urladdning. Har inte gråtit mycket alls de senaste månaderna, så det här har nästan varit efterlängtat.
Nu ska jag se på film, ta en snus, dricka ett glas vin och till slut ska jag somna. Imorgon ska jag springa. Då mår jag som bäst.
Göra rätt
Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
De fyra första raderna stämmer fortfarande, men jag skulle inte göra om det, jag skulle inte vrida tillbaks tiden. Texten är inte längre för mig.
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
De fyra första raderna stämmer fortfarande, men jag skulle inte göra om det, jag skulle inte vrida tillbaks tiden. Texten är inte längre för mig.
Jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill ha. Jag vet vad jag förväntar mig av en partner, jag vet kriterierna och det allra viktigaste för att ett förhållande ska fungera.
Inte göra om det, men om det kom en chans till någon gång, längre fram i framtiden, skulle jag ta den och göra det helt annorlunda.
Bitter kärring
Jag orkar inte sakna fler personer! Faaaaan, nu sitter jag här och känner mig som en ensam och bitter gammal hagga och saknar fruktansvärt många (typ fem) människor! Kommer det dyka upp fler som man måste ta hänsyn till? Jag orkar inte det! Idag har vart ett enda stort nederlag! Ensam, tom, övergiven (jag veeeeet att jag inte är det....), ledsen, sårbar och deppig! Jag mår jävligt bra nu för tiden, det gör jag. Idag är bara en set-back. Jag vill veta... Hur kommer det se ut om ett år? Vem kommer jag slippa sakna och vem kommer jag tvingas glömma? Idag vill jag knarka! Nä, det vill jag inte... Bara lite, sådär så man blir lugn och glad. Jag tar en snus och sover istället...
Comfortably numb
Lyssnar på den här låten och får någon slags märklig men ändock så behaglig känsla av tragik. Den sortens tragik man känner när man ser någon på film som har nästintill knarkat sig själv till döds. Någon vars hjärta slår sina sista, svaga, hopplösa slag. Någon som förlorat kontrollen över sina tankar och känslor, tagit en överdos och skurit upp handlederna så pass djupt att ingen återvändo längre är möjlig. Hon kommer dö. Kameran zoomar in på henne långt ovanifrån, tar sig närmre henne där hon ligger, långt nere i mörkret. Hennes hud är vit och genomskinlig som alabaster. Ögonen stirrar tomt, med bara en hint av fridfull lycka, upp mot himmeln.
Jag ser inte den här personen utifrån, jag känner det som om jag vore inuti, som om jag vore hon. Och det känns... skönt. Försvinna in i den dimma som (vad jag gissar på att) heroin omger mig i. Tårar rinner sakta och obönhörligt nedför kinderna, blodet nedför fingertopparna. Man är inte längre en person, man är bara ett skal, ett Inget. Apatisk. Borta. Död. Men det är okej. Man har accepterat sin död, man välkomnar den varma känslan som sköljer över en när drogen börjar kicka in och blodet rinner ut. Värmen i handlederna, bultandet i armarna, i hjärtat. Lugnet som infinner sig då man med ens känner att tiden och livet försvinner i takt med blodet letar sig ut på marken.
Det är en speciell känsla man får när man skurit sig. Ibland känns det som om det är något av det skönaste jag upplevt, hur man fylls av ett lugn som inget annat kan skapa, utom möjligtvis droger. Det vet jag dock ingenting om, men jag har en känsla av att man känner sig... comfortably numb.
Tänk vad musik kan göra med ens hjärna. Eller rättare sagt: vad man tillåter sin hjärna att associera den med.
Det finns så många personer jag saknar!
Åh, lille Marvin... Min plutt. Om man kunde göra saker ogjorda. Jag älskar dig, önskar att du fanns kvar. Hade jag vetat om alternativet så hade du levt idag. Har fortfarande inte funnit ett tillfälle att gråta okontrollerat över dig. Visst fäller jag tårar ibland när jag tänker på dig, men jag har nog fortfarande inte förstått att du är död. Jag saknar dig så mycket.
Vissa vill jag inte sakna, men jag gör det ändå. Hatar att känna saknad inför personer som inte förtjänar det. Det blir nån slags "fuck you/I love you"-konflikt i huvudet på mig (och inte "love" i DEN bemärkelsen, snarare på ett "I love you, man"-sätt). Andra känns bra att sakna, rofyllt och accepterat men ändå sorgligt. Lite som ett nödvändigt ont. Någon annan känns förbannat vemodigt att sakna, men av någon anledning känns det som du aldrig försvunnit eller någonsin kommer försvinna, även om vi inte hörs. Du har en för stor plats i mitt hjärta för att kunna glömmas bort. Andra kommer jag snart sakna, men det är bra med tanke på hur jag vill leva mitt liv just nu. Själv.
Kan ju inte nämna alla vid namn, men ni finns alla i mitt huvud och snurrar runt! Tänker på er varje dag när jag inte får träffa er!
Bellos - my own, my love, my precioussssss! Snart kommer jag o tarej!
Helt plötsligt känns allt så verkligt.
Sitter och lyssnar på Farväl Falkenbergs soundtrack och minns de vackra tider när jag först introducerades inför filmen och musiken. Har undvikit allt som har med det att göra, har glömt känslan, har inte tänkt på minnena därifrån. Nu lyssnar jag och minns allt. Det var tvunget att ske någon gång, jag kan inte för alltid undvika filmen eller musiken som jag älskar mer än Sagan om Ringen.
Det kommer tillbaka till mig med en känsla av slutgiltig tomhet. En accepterad och fridfull saknad efter något som aldrig var menat att fungera just då.
Jag har inte vart nere på länge och jag kan inte påstå att jag känner mig deprimerad just nu heller, det är snarare en slags melankolisk känsla som infinner sig. Jag vill tillbaka men ändå inte. Kanske finns chansen till nystart längre fram, men det ligger så långt fram att det inte är läge att tänka på det just nu.
Jag får nästan ont i bröstet av att lyssna på musiken, den är laddad med så många känslor i sig självt att det nästan blir för mycket för vad en kropp kan tåla när man adderar sina egna.
Nog.
Åter till verkligheten efter en stund i Drömskan....
Dom är förrädiska. Minnen.
Jag önskar att man kunde lägga vissa minnen åt sidan, dra ur dem ut genom tinningen med en trollstav som Dumbledore gör, lägga dem i ett minnessåll och inte tänka på dem.
Varför låter man personer ta en så otroligt stor plats i ens hjärna? Varför plågar man sig själv med att tänka på alla fina och bra saker så att det suger till sådär jobbigt i magen och man nästan blir tårögd? Varför tänker man alltid på dem som bara försvinner? Varför kan man inte bara koncentrera sig på de dåliga, rentav skitstövliga, händelser man vart med om så att man kan gå vidare och tänka nåt i stil med "Jag förtjänar bättre" eller nån sån jäkla klyshig skit?
Jag vill inte tro att människor inte bryr sig, jag vill inte acceptera att det var med mening, jag vill inte tänka att det jag trott om någon inte stämmer. Jag vill att denna någon ska vara god, ha en bra anledning, vara den jag lärde känna från början. Jag vill inte tro ont om en människa, inte en som vart så fin vid första intrycket.
Känner mig så naiv och dum som gick på det igen. Ännu en gång en blind tro på att denna personen är the real deal. Denna personen är trygghet, denna personen kan man prata med. Nej Emelie, du kan inte prata om vad som helst. Acceptera det faktum att även om du låter dig vaggas in i denna varma trygghetskänsla så kommer illusionen att brista om du släpper taget om dina tankar och känslor. Håll i dem, håll dem inne, det är bara då denna illusion kan fortsätta hölja dig i sin dimma.
Men jag vill ju inte. Jag vill ju inte dölja vem jag är. Jag måste bara hitta rätt. Hitta den brutala ärlighet och den fasta klippa jag vill ha.
Men inte än, först måste jag vara min egen klippa.
Varför låter man personer ta en så otroligt stor plats i ens hjärna? Varför plågar man sig själv med att tänka på alla fina och bra saker så att det suger till sådär jobbigt i magen och man nästan blir tårögd? Varför tänker man alltid på dem som bara försvinner? Varför kan man inte bara koncentrera sig på de dåliga, rentav skitstövliga, händelser man vart med om så att man kan gå vidare och tänka nåt i stil med "Jag förtjänar bättre" eller nån sån jäkla klyshig skit?
Jag vill inte tro att människor inte bryr sig, jag vill inte acceptera att det var med mening, jag vill inte tänka att det jag trott om någon inte stämmer. Jag vill att denna någon ska vara god, ha en bra anledning, vara den jag lärde känna från början. Jag vill inte tro ont om en människa, inte en som vart så fin vid första intrycket.
Känner mig så naiv och dum som gick på det igen. Ännu en gång en blind tro på att denna personen är the real deal. Denna personen är trygghet, denna personen kan man prata med. Nej Emelie, du kan inte prata om vad som helst. Acceptera det faktum att även om du låter dig vaggas in i denna varma trygghetskänsla så kommer illusionen att brista om du släpper taget om dina tankar och känslor. Håll i dem, håll dem inne, det är bara då denna illusion kan fortsätta hölja dig i sin dimma.
Men jag vill ju inte. Jag vill ju inte dölja vem jag är. Jag måste bara hitta rätt. Hitta den brutala ärlighet och den fasta klippa jag vill ha.
Men inte än, först måste jag vara min egen klippa.
Grubblerier.
Jag undrar hur det känns att inte tänka. Inte fundera på allt, inte analysera. Inte ligga vaken på nätterna och fundera på vad man gjort/gör för fel.
Jag undrar hur man gör för att släppa taget om paranoian för att inte vara perfekt. En perfekt vän, en perfekt flickvän. En perfekt människa.
Jag undrar hur man går vidare från något som inte funkar.
Jag undrar hur man gör för att ta dagen som den kommer.
Jag undrar vad jag kunde gjort annorlunda. Skulle jag låtit bli att öppna upp mig, ska jag sluta berätta om mig själv? Jag hade inte sagt det om du inte frågat, men du frågade och jag kan inte ljuga. Eller jag hade kunnat ljuga för någon annan som frågat, men pga att du själv är en ärlig person fick jag inte ur mig ett lögnaktigt "Självklart har jag inte skurit mig". Tro mig, jag försökte verkligen pressa fram det, men det kändes som att du ändå hade genomskådat mig. Vissa kan man inte ljuga för.
Jag undrar om det är det som är felet, att du upptäckte att jag, trots min avslappnade attityd utåt, faktiskt inte är helt all right.
Jag undrar hur man hittar människor som grubblar och funderar lika mycket som jag, så man slipper vara nojjig över att ha berättat för mycket.
De måste va nåt fel på mej
Nu börjar min härligt destruktiva sida sätta igång igen, efter en lång tid av att ha legat i viloläge. Första tanken när jag vaknat på morgonen: Jag hatar mig själv. Andra tanken: Vad är det för fel på mig, vad gör jag för fel? Tredje tanken: Jag borde bara dö. Efter det följer en serie fina tankar om min kropp som är det fulaste, fetaste och äckligaste jag vet. Jag älskar verkligen den sidan hos mig själv.
Jag tror jag vet vad felet är, men jag vet inte hur jag ska göra för att ställa det till rätta.
Jag vill veta hur läget ser ut, då kan jag vara lugn. Hur det än ser ut, bra eller dåligt, så är det bättre än att jag ska hålla på att gissa mig till hur det kommer te sig. Jag hatar att inte veta, HATAR! Säg som det är, hur det än är! Det kommer alltid vara det bästa alternativet.
Jag tror jag vet vad felet är, men jag vet inte hur jag ska göra för att ställa det till rätta.
Felet jag gör är att jag får en känsla av att något inte stämmer, sen går jag omkring och överanalyserar denna känsla om och om igen. Detta i sin tur gör att jag beter mig annorlunda mot personer i min närhet, i synnerhet dem som den nämnda känslan gäller, de tar avstånd och jag försöker förstå varför de tar avstånd. Jag ser inte hur jag verkar och har därför svårt att sluta oroa mig. Till slut får jag ångest då jag är medveten om att jag inte är mig själv men ändå inte kan ändra på det.
Jag vill ju bara att allting ska vara som vanligt, men jag måste ha gjort något fel som orsakat att förändring har skett.
Den här känslan upphör när allt gått tillbaka till hur det var innan, eller när jag fått bekräftat att något är uppochned och jag fått en chans att vända det rätt. Med andra ord, när personen i fråga berättat vad det är eller fått mig att förstå att jag inbillat mig alltihop. För den allra farligaste triggern för mig är att gå omkring i någon slags dimma utan att veta vad som kommer hända. När någon undviker mig, det är då jag mår som sämst.
Jag vill ju bara att allting ska vara som vanligt, men jag måste ha gjort något fel som orsakat att förändring har skett.
Den här känslan upphör när allt gått tillbaka till hur det var innan, eller när jag fått bekräftat att något är uppochned och jag fått en chans att vända det rätt. Med andra ord, när personen i fråga berättat vad det är eller fått mig att förstå att jag inbillat mig alltihop. För den allra farligaste triggern för mig är att gå omkring i någon slags dimma utan att veta vad som kommer hända. När någon undviker mig, det är då jag mår som sämst.
Jag vill veta hur läget ser ut, då kan jag vara lugn. Hur det än ser ut, bra eller dåligt, så är det bättre än att jag ska hålla på att gissa mig till hur det kommer te sig. Jag hatar att inte veta, HATAR! Säg som det är, hur det än är! Det kommer alltid vara det bästa alternativet.
Släpp mig inte
Hur tar man sig tillbaka? Help me to stop being sad and be awesome instead.
Kära dagbok.
Våren är på väg och mitt humör går stadigt åt samma ljusgröna håll. Jag är utan någon uppenbar anledning skitglad i princip hela tiden. Det är som ett ständigt lyckorus och det har hållit på konstant i flera veckor, om inte ett par månader till och med. Små nedåtsvingar ibland givetvis, men man är ju bara människa.
Jag längtar efter framtiden och kommer av den göra det bästa jag kan.
Jag känner mig positiv, förväntansfull, fridfull, tålmodig, skrev jag positiv? Ibland känner jag mig till och med alldeles nykär. Jag är övertygad om att det inte är några vårhormoner, för isåfall har de rusat runt i mig sen slutet av december-början av januari, och det kallar inte jag för vår. Jag tror bara att jag helt enkelt är mer säker på mig själv som person, saker har börjat gå bra och går de inte bra så gör det inget.
Jag har börjat drömma drömmar där jag kan springa ifrån det som jagar mig, jag kan till och med vända mig om och kicka den personens ass utan att själv bli dödad eller ens nerslagen. Det är nog ett väldigt gott tecken, konstaterade jag och Isabella när hon var här på besök.
Jag längtar efter framtiden och kommer av den göra det bästa jag kan.
Glitter
Igår när jag körde hem från Tjejjouren märkte jag att det frusit på ordentligt. Det var verkligen glashalt, bilen släppte när jag körde i 30 i en rondell. Det glittrade så vackert när snön lystes upp av lampor och hela gatan glittrade från billyktorna. Det fick mig att tänka på vackra personer, på dem jag tycker om allra mest och jag började sakna dem med ens. Tänkte på vackra stjärnklara sommarnätter med dem, snart är det sommar igen!
Ser tillbaka...
Kollade igenom några bloggar jag brukade läsa förr och följa som om de vore livsguider. Dåliga bloggar alltså, av människor som mådde dåligt. Många av dem mår fortfarande dåligt, de har fortfarande problem. Några har kommit lite längre, kämpat hårt med sig själva och börjat må bättre. En stor anledning till att jag själv förmodligen mår bättre nu och har släppt de där hemska tankarna jag hade lär bero på att jag inte följt dem på länge. Man blir som hjärntvättad, och jag vet att det inte är deras mening, men omedvetet så snappar man upp beteenden och tankebanor och så står man där med behov av psykologer, långa semestrar, kanske till och med piller om det skulle bli värre.
Jag kan inte börja följa dem igen, inte de som fortfarande kämpar och mår dåligt. Jag vill inte tillbaka dit och jag är glad att jag aldrig sjönk riktigt så djupt, men det var fan illa, nu när jag kan se på det med avstånd. Jag har tvingat mig själv att rycka på axlarna när jag börjat få panik över något. Tvingat mig att alltid tänka positivt! Det löser sig alltid, det var ju mitt måtto förr. Allt löser sig.
Något annat som ändrats ganska radikalt är ju hur jag ser på livet och på de perioder som jag nu raderat ur min hjärna. Förr orkade jag inte må bra, jag var rädd för det. Jag var rädd för att det skulle bli ännu värre "nästa gång det vänder neråt" och att det därför inte fanns någon anledning att vara glad. Man kommer ju ändå må dåligt igen om nån månad.
Jag vet att jag vart överpositiv förr när jag gått in i en "bra period" men jag har inte tänkt på det så här då. Jag tror att det kommer hålla den här gången, jag ser det stora hela på ett helt annat och friare sätt.
Jag rycker på axlarna och tänker "Det löser sig alltid"
Jag kan inte börja följa dem igen, inte de som fortfarande kämpar och mår dåligt. Jag vill inte tillbaka dit och jag är glad att jag aldrig sjönk riktigt så djupt, men det var fan illa, nu när jag kan se på det med avstånd. Jag har tvingat mig själv att rycka på axlarna när jag börjat få panik över något. Tvingat mig att alltid tänka positivt! Det löser sig alltid, det var ju mitt måtto förr. Allt löser sig.
Något annat som ändrats ganska radikalt är ju hur jag ser på livet och på de perioder som jag nu raderat ur min hjärna. Förr orkade jag inte må bra, jag var rädd för det. Jag var rädd för att det skulle bli ännu värre "nästa gång det vänder neråt" och att det därför inte fanns någon anledning att vara glad. Man kommer ju ändå må dåligt igen om nån månad.
Nu orkar jag inte må dåligt, jag orkar inte se livet som uppdelat i perioder, jag har insett (som jag skrev i ett tidigare inlägg) att det inte finns några on/off-perioder. Livet är bra, det är på On-knappen hela tiden. Ibland händer det bra och ibland dåliga saker, men man behöver inte göra det till bra och dåliga perioder bara för det.
Det är självklart tänker du kanske, och det är isf bra för dig eftersom du då är en person som är allmänt lycklig och mår bra, men det är inte självklart för alla. Vissa är väldigt destruktiva och har svårt att se lätt på livet, man måste komma till insikt.
Jag vet att jag vart överpositiv förr när jag gått in i en "bra period" men jag har inte tänkt på det så här då. Jag tror att det kommer hålla den här gången, jag ser det stora hela på ett helt annat och friare sätt.
Jag rycker på axlarna och tänker "Det löser sig alltid"
Nyår
Klockan är just nu 10.08 på morgonen, det är nyårsdagen. Förmodligen är detta bara för att det är nyår, men jag sitter på min säng med en känsla av hopp och förnyelse rusande genom min kropp. Nytt år - nya möjligheter, som man säger. Det här året är ett blankt papper som jag vill färglägga med de allra vackraste färgerna som finns. Det är verkligen en sann klyscha, det ligger helt nya möjligheter öppna för en när 1:a januari äntligen är här. Jag kan se till att planera det här året precis som jag vill. Det är just den här känslan som man måste hålla fast vid, det är en viktig känsla eftersom positiviteten är som högst den 1:a januari. Ju längre in på året det lider, desto svagare kommer känslan bli och man kommer kanske tappa hoppet på att någonsin kunna genomföra allt det där man drömmer om. Jag ska skriva upp mina huvudmål, kanske komma på några nya mål att nå.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så måste jag sluta se på livet som uppdelat i bra och dåligt. Livet är bra, det är bara det att det händer dåliga saker då och då. Ibland händer det mycket på en gång och ibland går det jävligt bra. När det går sämre måste man komma ihåg att se det från den ljusa sidan och göra det till något positivt. Livet är enkelt. Människor kommer alltid förstöra för dig, du kommer alltid förstöra för dig själv eller andra på något sätt, acceptera det och gå vidare. Människor kan vara förjävliga men de kan också vara alldeles underbara och få dig att skutta på moln. Jag känner många personer som faller in i den senare kategorin, det är dem jag måste fokusera på när andra försvinner och det inte går som man tänkt sig.
Det var nog allt för stunden, men jag kommer säkert komma på fler saker att lägga till på listan senare.
Det här med träning till exempel, jag vet ju nu hur det fungerar för mig och det är bara att acceptera. Jag kommer aldrig att få en rutin som sträcker sig över ett helt år där jag är superseriös hela tiden, det kommer aldrig hända. Jag kan däremot acceptera just detta faktum att jag älskar att träna vissa perioder och älskar att lata mig andra perioder. Man måste få vara lat, då blir det så mycket skönare att börja träna igen. Jag vill inte vara superseriös träningsnörd som enbart kan tänka på proteinproteinprotein och prestationshöjande kosttillskott, när man ska äta och vad man ska äta då. Det kommer alltid att rubbas på något sätt då de flesta har något som går under benämningen LIV. Jag vill leva, inte bara träna, så ett av mina nyårslöften kommer vara att försöka sluta vara så besatt av mat och sluta nojja om jag inte kan hålla igång min träning vecka ut, vecka in.
Sen måste man ju köra klassikern också, att vara mer hälsosam och nyttig. Idag började jag med en detoxkur, jag går i mina nya yantra/zonterapitofflor. Tro mig, jag är medveten om att det mycket väl kan vara bluff och båg, men jag är en stark förespråkare av placebo. Jag tror även att man mår bättre om man tror att man gör något nyttigt. Om man tror att man mår bättre så mår man nog bättre, även om det man gör för att må bättre inte är den direkta källan och orsaken till sitt nya välmående utan istället ens psyke i sig självt. Så mitt andra nyårslöfte är att börja med yoga/pilates igen, samt göra andra aktiviteter som stimulerar ens andliga psyke.
Den tredje saken kan ju mycket väl hänga ihop med löfte nummer två, men jag väljer att ha den i ett löfte för sig. Jag vill resa utomlands, kanske kommer vi inte ha råd med Australien/Nya Zeeland i år heller, men utomlands ska jag ändå om det så bara blir en vecka. Ett varmt land med mycket sol och bad, gärna billig shopping och god mat.
Under 2010 hände det mycket, väldigt mycket. Jag lovar att ta dessa händelser och göra något bra av dem. Jag lovar att utvecklas och bli en bättre person. Jag känner redan hur jag har blivit starkare i mig själv, jag har lärt mig att konflikträdsla inte löser någonting, hur skönt det är att känna att man vågar säga ifrån. Tänker på vår ilskna brevbärare, idiotbrats på krogen och kassörskor som snäser åt en för att man råkat ställa sig fel i kön. Vilka adrenalinkickar jag har fått av att sätta dem på plats (tack Bella för din hjälp med idioterna på Centrum). När man tidigare vart livrädd för att göra sig osams med någon eller inte vara alla till lags så är det en helt sensationell känsla att våga vara stark i sig själv och att inte låta andra trampa på en.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så måste jag sluta se på livet som uppdelat i bra och dåligt. Livet är bra, det är bara det att det händer dåliga saker då och då. Ibland händer det mycket på en gång och ibland går det jävligt bra. När det går sämre måste man komma ihåg att se det från den ljusa sidan och göra det till något positivt. Livet är enkelt. Människor kommer alltid förstöra för dig, du kommer alltid förstöra för dig själv eller andra på något sätt, acceptera det och gå vidare. Människor kan vara förjävliga men de kan också vara alldeles underbara och få dig att skutta på moln. Jag känner många personer som faller in i den senare kategorin, det är dem jag måste fokusera på när andra försvinner och det inte går som man tänkt sig.
Det var nog allt för stunden, men jag kommer säkert komma på fler saker att lägga till på listan senare.
Hej så länge!
Vinden har vänt och ljusare tider är på väg
Dagarna blir allt längre, våren kommer snart att knacka på dörren och vårhormonerna kommer börja dansa runt i kroppen. Fast jag tror att de redan gör det:) Det känns inte som att det är en "bra period" som kommer, om man alltid ska tro att livet går i upp- och nerperioder så kommer man aldrig känna genuin lycka - livets lycka. Då kommer man alltid gå och vänta (även om man inte är medveten om det) på nästa period. Har man en bra period kommer man cyniskt nog oroa sig för när den ska ta slut. Man kan inte se det så - skit händer, det gör det. Men det är en del av livet. Rent praktiskt kan man väl säga att det består av perioder, eftersom det ibland händer många dåliga saker och ibland många bra på en gång. Men på det psykiska planet tror jag inte att man bör koncentrera sig på om man tycker att det är en bra eller dålig period. Det bara är. Det bara händer. Så nu ser jag inte det här som en bra period, mer som att jag faktiskt har lärt mig att det inte finns bra eller dåliga perioder. Det blir vad man gör det till. Jag tänker inte gå och vänta på nästa gång det vänder neråt, för det behöver det inte nödvändigtvis göra. Jag är inte naiv, jag vet att det kan gå fel och att man kan må dåligt och bli ledsen av olika anledningar, men man behöver inte göra det till en svacka. Man behöver inte benämna det som en depression. Man är ledsen helt enkelt, men det blir bättre snart igen, när man gått vidare.
Jag vet ju att bara man är medveten om det här betyder det att man tänker på livet som om det vore uppdelat i perioder, men jag ska släppa det. Jag har börjat leva för dagen och tar nu allt som det kommer. Börjat tänka positivt och går vidare så fort något dåligt händer, för ska jag älta det om och om igen kommer jag aldrig komma ifrån det. Jag har inte bråttom med att genomföra saker, livet är långt och jag har god tid på mig att göra det jag vill göra. Jag ska försöka att inte vara beroende av andra människor för att kunna ta mig dit jag vill, även om man alltid kommer påverkas av andra människors beslut. Man kan åtminstone göra sig så oberoende som möjligt. Men självklart måste man ju anpassa sig till personer i ens närhet ibland också, man kan inte gå och tro att man kan göra precis hur man vill utan att någon blir sårad.
Det känns bra och jag är väldigt sugen på att komma ifrån Jönköping och börja leva livet som det borde levas. Får hela tiden nya idéer och projekt som jag vill genomföra. Visserligen krävs ett varmt klimat för detta, sommar eller utomlands, men som jag skrev i början av inlägget - våren är på väg! Jag är grymt positiv till det mesta nu och ser fram emot framtiden. Det här är ingen bra period, det här är ett bra liv.
Egenskaper
Jag hoppas (och jag antar) att det är värt det. De sidor jag sett av personen i fråga skrämmer mig. Jag fick en bild av denna person och trodde att den var en fin och bra människa, nu är jag inte så säker längre. Det jag har sett är ett starkt narcissistiskt drag samt tunnelseende, att denna enbart kan tänka på sig själv och vägrar se något ur ett annat perspektiv. Ett sjukligt beteende och ibland tecken på psykologiska problem som får denna att nästan verka omänsklig. Skapar fiender som inte existerar i verkligheten, utan som bara finns i dennes huvud. Vägrar inse att personen själv är den enda fienden den någonsin kommer ha. Så mycket kan gå fel om man inte förstår att problemet inte ligger hos andra, utan hos en själv. Men jag hoppas, det gör jag verkligen, att personen i fråga ger lika mycket som den tar, och det vill inte säga lite. Att denne har egenskaper som väger upp detta mer än tillräckligt. Om dessa egenskaper inte gör det kommer den aldrig lyckas med något, utan alltid vara koncentrerad att hitta fel hos andra. Mogna och utvecklas är två nyckelord för att garantera sin överlevnad i den här världen.
Jag hoppas verkligen att det är värt det.
Jag hoppas verkligen att det är värt det.
Saker jag hatar
är till exempel när folk bara antar. Om jag säger en sak, då är det så. Då kvittar det om du antar att jag menar något annat, för mitt ord är det som gäller och det ska du respektera. Vad du än tror att jag menar så är det det jag säger som är det aktuella.
Gör alla en tjänst och sluta anta. Ingen uppskattar någon som bara antar att man får ta för sig. Fråga först och nöj dig med det svar du får.
ηγα hrσα ná cσrdα Ω
Sweet (re)leaf
Ville bara sköjja te'et lite. Med rubriken alltså. Ni som fattar, ni fattar. Ni andra - lyssna mer på Black Sabbath. Ohh, bra idé! Upp med Spotify! Mmmm, nu så... Fan vilken bra låt...
Ok, återvänd till verkligheten! Angående rubriken så är det exakt vad jag känner, underbara lättnad. Nu har mitt spöke fått frid, nu har det spökat iväg någon annanstans. Nu är jag ensam kvar, ren, fri. Glad.
Nu måste jag bara komma igång och träna igen också, lättare sagt än gjort innan jul dock. Men vafan, det är ju på fredag. Undrar om kommunen är generös (hah!) och ger en lönen innan jul, då blir det nog några extra julklappar. Känner mig generös just nu så passa på och utnyttja mig! (Obs! Jag stöttar inga ocoola beteenden, sådant som är Kissie/Dessie/Tessie/Missie/Pissie-relaterat). Åh vad jag känner mig underbart omogen idag. Som en ko som släpps på vårbete skulle man kunna kalla det. (Oj! Jävlar vad Metallica har hämtat For whom the bell tolls-solot från Fairies wear boots-solot i slutet av låten! Fast de var ju grymt inspirerade av Black Sabbath. Farsan sa att om inte Black Sabbath hade funnits så hade inte Metallica funnits och då hade inte jag heller funnits. Tror det ligger ett korn sanning i det påståendet)
Nu gled jag visst ifrån ämnet igen. Så går det när man skriver precis vad man tänker på för stunden. Jag kommer knappt ihåg vad jag skulle skriva, oftast har jag ju en idé om hur jag vill formulera mig och vad jag ska skriva, inte nu. Nu är det blankt! Det kanske är så det känns när man känner sig alldeles fri. Lättad. Man har helt enkelt inga ord för (nu kommer det här låta lite gay) man kan inte sätta ord på lycka.
Allt känns utrett, färdigfunderat, klarlagt. Jag mår så bra! Och jag kommer fortsätta göra det, det är jag hundratio procent säker på. Om inget skiter sig. Men skiter det sig så skiter det sig, då kan man inte göra mer än att gå vidare.
Jag har bara en sista sak att säga som jag gärna vill få ur mig, om du tolkar det som att det är till dig så är det förmodligen det. Så det är upp till dig hur du vill tolka det: FUCK YOOOOOOOOU YOU FUCKING SUCKCOCKER! EAT SHIIIIIT YOU MOTHERFUCKING ASSHOLE! (hur kommer det sig att allt låter bättre på engelska? Försök säga det lika ballt på svenska liksom) AND FUCKIN GROW THE FUCK UP!!
Ah, det var skönt. Nu så, dags för kvällens uppgifter. Jag älskar mitt jobb, jag älskar mina vänner och mina andra nära och kära (nu har jag börjat skriva lika tankspritt som jag tänker igen), jag älskar den vackra snön och jag älskar julen, jag älskar nuet och jag älskar dået och framtiden. Jag älskar fan livet!
Herråh!
Saker som suger (och saker som INTE suger)
En sak som suger getk*k är att behöva respektera ett sjukt och osunt beteende hos någon bara för att själv vara den större personen. Jag hatar att det finns så många som inte vet vad det är att respektera någon annan som medmänniska. Att ha tunnelseende och bara tänka på sig själv. Det är ett sjukt och osunt beteende. Och det suger. Men å andra sidan är det ju den personen med sjukdomen som mår sämst eftersom man söker efter det som får en att må dåligt. Sjukt. Men jag får åtminstone vara den storsinta i situationen. Även om det suger. Getk*k.
Annars är det bra! Det börjar ordna opp sig och jag känner mig väldigt glad och lycklig. känner mig mycket positiv till dagsläget i det stora hela:)
Tack för igår och inatt:D
Murvel
Måste ju såklart posta ett bildkollage så att ni ser hur lille Marvin såg ut och hur underbar han var:)
